banner design by Angel Draganov
 Actions

Boards of Canada: De var först med...

Revision as of 12:39, 11 June 2019 by ZosoCon (talk | contribs) (Translated text)
(diff) ← Older revision | Latest revision (diff) | Newer revision → (diff)


title Boards of Canada
author Billy Rimgard
publication Sonic
date 2005/10
issue 25
pages 40-45




Original Text[edit]

"Boards of Canada" was an interview (in Swedish) by Billy Rimgard originally published October 2005 in Sonic magazine Issue 25 (Fall 2005) pp.40-45

This is an original text copied verbatim from the original source. Do not edit this text to correct errors or misspellings. Aside from added wikilinks, this text is exactly as it originally appeared.


Boards of Canada[edit]

De var först med det som ibland brukar kallas folktronica. De var också länge ett av världens hemligaste band. Nu har Boards Of Canada brörjat prata. Billy Rimgard hör myter krossas i ett regnigt Edinburgh.


Text Billy Rimgard


MIN FLIGHT TILL Edinburgh skulle gå om mindre än tio timmar men jag visste fortfarande inte var, när och hur jag skulle träffa Boards Of Canada. Klockan var 22.00 och jag kröp på väggarna av oro när ett SMS kom. Museum Of Scotland på Chambers Street, in genom svängdörrarna, uppför trapporna, genom huvudutställningen, kafeornrådet till höger, klockan fem. Undertecknat "X".


Inte förrän ett dygn senare var jag säker på att den här artikeln faktiskt skulle bli skriven.


Få band är lika mytomspunna som Boards Of Canada. Deras genombrott, "Music Has the Right to Children", förändrade hela kartan för elektronisk musik när det kom 1998. Albumet var speciellt eftersom det inte hämtade sin energi från framtiden utan snarare från gårdagen. "Music Has the Right to Children" lät som om duon hade försökt återskapa sin barndom med samplers och sequencers men inte riktigt fått allt rätt - utan i stället byggt bilden på hur de mindes den som vuxna. Musiken var framåttänkande men känslan nostalgisk.


Efter "Music Has the Right ... " drog sig Boards Of Canada tillbaka till sin bas på landsbygden utanför Edinburgh, tog fyra år på sig att släppa uppföljaren "Geogaddi" och tappade därmed också kontrollen över sin image. "Geogaddi" var kryddad med ockultism, matematiska formler, referenser till religiösa kulter och geometri. Varje gång man lyssnade på den dök något nytt upp och varje liten detalj betydde något.


Denna electronicans motsvarighet till "Da Vincikoden" bidrog tillsammans med bandets vägran att göra annan promotion än ett fåtal mejlintervjuer till att rykten började spridas. Det sades att de var satanister, att de levde under sektliknande förhållanden i ett kreativt kollektiv, att de försökte hjärntvätta folk genom musiken, att de var hippies.


Så vad skulle jag tro?


Om jag blev förvånad när de tackade ja till en intervju blev jag närmast skräckslagen av det där sms-et. Varför skulle några som inte gjort intervjuer på åtta år plötsligt vilja träffa en förvirrad svensk om det inte fanns ett syfte med det? Jag såg mig själv bli murbruk i byggandet av myten om Boards Of Canada, en rolig anekdot att ta upp i framtida pressreleaser: "En gång lurade de till och med en intet ont anande svensk journalist till ett museum i Edinburgh för att ... "


KLOCKAN ÄR TVÅ MINUTER i fem dagen därpå. Jag går motströms bland tyska backpackers och japanska turister in i museet, men när jag kommer fram är kafeet tomt. Prick fem börjar dussintals gamla kyrkklockor att ringa, personalen staplar stolar på varandra och en vakt stegar fram och ber mig att lämna lokalen eftersom de stänger. Jag tror fortfarande inte att det ska bli någon intervju. Jag textar till numret som jag dagen innan fick meddelandet ifrån och ber om en uppdatering. "Om tio minuter utanför huvudentrén", lyder svaret.


En stund senare sitter jag i balesätet på en bil. Där fram sitter Marcus Eoin och Michael Sandison och diskuterar vilket ställe som är bäst att göra intervjun på, baserat på var det finns parkeringsplatser. Duon som är Boards Of Canada berättar att de flesta inte vet om det men att hälften av befolkningen i Edinburgh är lapplisor. De är vänliga, frågar hur resan var, ursäktar regnet som piskar utanför och säger att jag borde försöka komma hit någon mer gång så jag får se hur vacker stan är med bättre väder. De är själva motsatsen till de motsträviga UNA-bombarliknande excentriker som jag hade förväntat mig att träffa.


Att vi inte gjort promotion beror inte på att vi är blyga eller tillbakadragna. Vi vill bara inte synas så mycket. Vi vill att vår publik ska upptäcka musiken själva i stället för att bli tillsagda att lyssna på oss genom annonsering,
berättar Marcus när vi satt oss ner i en bar.


De har köpt dyr importerad lager till mig och viftar bort pengarna när jag vill betala. De är uppriktigt förvånande över att någon kan tänka sig att åka från Sverige bara för att prata med dem och säger att det minsta de kan göra är att bjuda på öl.


Anledningen till att vi gör intervjuer nu är att vi vill att journalisterna ska ta träffa oss personligen,
fortsätter Michael.
Det har skrivits så mycket konstigt om oss att de flesta tror att de kommer hit för att träffa två druider i kaftaner som utför offer på toppen av en vulkan. Nu vill vi träffa dem på riktigt för att visa att vi bara är två vanliga killar.


Vi är inte Gandalf, vi vandrar inte runt med varsin stav och rabblar forinter och vi är inte några hippies,
skrattar Marcus.


DET MÄRKS ATT Boards Of Canada utgörs av två personer som känt varandra sedan sandlådan. De pratar hela tiden om "vi" eller "oss". De avslutar varandras meningar. När den ene kör fast i ett resonemang plockar den andre upp tråden och fortsätter . Marcus kommer med spontana åsikter, säger rakt ut vad han tycker och skämtar mycket. Michael är lite mer återhållsam och försiktig. Han funderar innan han svarar och förklarar ofta något som Marcus sagt med en längre utläggning som en mer medievan artist förmodligen skulle ha sett som onödig, eftersom långt teoretiserande sällan gör sig bra i en artikel, I en intervju med Pitchfork Media, gjord efter mitt besök i Edinburgh, påstod de att de faktiskt är bröder. Vilket så klart kan vara sant men precis lika gärna inte behöver vara det.


Min intervju med Boards Of Canada är deras tredje inför släppet av det nya albumet " The Campfire Headphase" och därmed har de gjort fler intervjuer på en vecka än de gjort de senaste åtta åren. Efter "Music Has the Right to Children" tröttnade de på att bli felciterade och började därför bara kommunicera med omvärlden genom epost. Fast inte heller då utan restriktioner, Förutom en mejlintervju med NME valde de att inte svara några större tidningar utan i stället fick mindre, nischade musikmagasin möjligheten att "prata" med dem. Bandet upptäckte då att även tystnad och mejlintervjuer kan feltolkas.


Vi är inte intresserade av hela musikbranschgrejen,
säger Marcus.
Vi går inte på alla fester av den enkla anledningen att vi trivs bäst hemma med våra kompisar. Problemet när man är frånvarande är att folk tar saken i egna händer och fyller i de tomma fälten. Tyvärr sammanföll vårt beslut att inte göra några intervjuer med släppet av "Geogaddi", så kanske får vi skylla oss själva lite. Jag tror vi underskattade kraften i att göra en sån skiva.


Vi lade till en massa meddelanden för att vi tyckte det var kul. Problemet var att alla inte förstod att det var med glimten i ögat utan i stället tog det på fullaste allvar. Och det tråkiga var att fokus flyttades från det vi alltid tyckt har varit viktigast, nämligen musiken. Ta inte illa upp, men vi började inte göra musik för att vara med i tidningar,
säger Michael och ler.


>>GEOGADDI<< VAR ETT mörkt album. Det fanns en pre-apokalyptisk stämning över det, som om Boards Of Canada visste något om världen som vi andra inte kände till.


Jag älskade det. I alla fall efter ett tag. När jag recenserade "Geogaddi" i Sonic nummer sex hade jag inte ens börjat förstå omfattningen av det. Även om skivan inte var ett uttalat konceptalbum krävde den engagemang. Man var tvungen att koncentrera sig för att upptäcka detaljerna och komma musiken inpå livet. Men när jag väl kommit dit gillade jag det faktiskt mer än föregångaren.


"Geogaddi" var inte bara resultatet av ett band som försökt ta sig vidare i sin musik, det var också ett album så fyllt av symboler att sidor där albumet analyserades snart började dyka tipp på internet. Läser man där står bland annat att ett spår som "1969" innehåller en sampling med namnet "David Koresh" spelat baklänges. Låten är 4:19 lång, vilket överensstämmer med datumet, 19 april 1993, när Koreshs sekt i Waco, Texas, stormades av FBI. Låttiteln "1969" anspelar på det år som det blev förbjudet för den amerikanska armén att använda den typ av gas som Koresh tog livet av sig själv och sektmedlemmarna med vid massakern i Waco.


Ungefär två tredjedelar av det som står på internetsidorna finns på albumet, resten har de hittat på själva,
skrattar Marcus.
Det är lite som Kabbala. Man tar en sida ur Toran, håller den upp och ned framför en spegel och säger" Titta! Jag ser en bokstav här uppe! Allt stämmer nu! Det är sant!".


Människan är programmerad att hitta mönster,
säger Michael.
Till och med när vi är bebisar lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem.
Vi tappade greppet om vad Boards Of Canada faktiskt är,
säger Marcus.
Andra började definiera vad bandet var åt oss, och det är därför vi gör intervjuer nu. Vi vill visa vem det är som kör den här bussen.


OM "GEOGADDI" SKAPADE den stora myten om Boards Of Canada var det deras första stora album, "Music Has the Right to Children", som lade bandets namn på allas läppar.


Marcus, Michael och deras kompisar hade experimenterat med musik bokstavligen sedan barnsben. Sedermera blev de en duo och släppte på egen hand debutalbumet "Twoism" 1995, men det dröjde ytterligare tre år innan genombrottet kom.


Under nittiotalet var det ofta skivbolaget Warp som gav ut de mest innovativa elektroniska producenterna. Namn som Aphex Twin, Luke Vibert och Squarepusher släppte skivor med galna jungletrummor och sabbade läten som gjorde albumen till oväsensymfonier i något slags blandning av ravekultur, fusionjazz och avancerad elektronisk ljudbehandling.


När Warp ställde sig bakom "Music Has the Right to Children" blev Boards Of Canadas lägereldselectronica en kontrast till bolagets övriga, lätt hysteriska profil. Duon lät verkligen inte som någonting annat. Visst hade det funnits producenter som i många år gjort ambient elektronisk musik men det handlade ofta om att mixa in delfinljud och att det skulle låta fint. "Music Has the Right ... " var harmonisk men samtidigt väldigt skev. Det var hela tiden någonting som "inte stämde". Boards Of Canada spelade vackra ackord fast med trasiga, ostämda ljud. De samplade informationsfilmer och glada små barn som de spelade upp över spöklika analogsynthar. Dessutom använde de sig av hiphopbeats och akustiska instrument som de samplade och sedan förstörde, vilket gav en egen klang.


Marcus berättar att det skeva kommer från när en av dem ber den andra att "göra något diagonalt". Uppmaningen att "göra något diagonalt" betyder i deras studio att lägga till ljud som bryter av det linjära, något som går rakt emot hur låten är uppbyggd.


När "Music Has the Right ... " gavs ut blev den för mig ett uppvaknande. På den tiden levde jag nog i en värld där elektronisk musik antingen var psykedelisk ravegalenskap eller ambient myspys. Boards Of Canada landade någonstans mitt emellan. I sin musik var de inte heller rädda för att fånga känslan från dimmiga höststränder eller från tysta campingnätter på höglandet. Skivan satte helt enkelt en standard. Boards Of Canada influerade elektroniska producenter ( från mindre kända som Ten And Tracer eller Faction till större namn som Four Tet), de nämndes hela tiden av Radiohead som inspiration vid inspelningen av "Kid A" och de vari princip det första bandet i en lång rad som senare lite tveksamt skulle etiketteras som "folktronica",


Jag anser att de har varit för den drömska elektroniska musiken vad Ramones var för punkrocken, men Boards Of Canada själva håller inte med om det.


Jag skulle aldrig säga att någon annan låter som oss bara på grund av att de har lyssnat på oss, för det vore rent skitsnack,
säger Marcus.
Vissa som gillade plattan kanske fick idéer och rörde sig åt det hållet i deras egen musik, men så har ju vi också gjort när man hört något bra och tänkt "åh, såhär borde vi göra".


Det kan också ha varit så att det fanns andra som gjorde samma sak som vi hela tiden men som efter att vi kom fram upptäckte att det fanns en publik för den sortens musik,
säger Michael.
När det gäller de uppenbara lånen har det faktiskt mest varit väldigt smickrande att höra. Den enda gång det har känts jobbigt var när låtlistan till " The Campfire Headphase" kom ut och några spred låtar som de gjort själva på internet under namnet Boards Of Canada, med titlar hämtade från albumet. De innehåller barnröster, hiphopbeats och alla våra kännetecken.


På ett sätt är det bra,
fortsätter Marcus.
De som gör karbonkopior av vår musik på det sättet visar att det går att göra parodier på vårt sound. Därför blir de här parodierna motivation för oss att hitta nya sätt att uttrycka oss på.


SJÄLVA TYCKER MARCUS och Michael att "Twoism" kändes betydligt mer banbrytande närd de gjorde det och att albumet som kom att bli deras första framgång bara var en naturlig uppföljning.


Jag frågar om de helt ärligt verkligen inte har märkt vilken påverkan deras genombrott hade på den elektroniska musiken under åren som kom. De svarar att de inte kan se sådant från sitt perspektiv och att de respekterar andra kompositörer för mycket för att kunna ta på sig någon sorts ära. Först vet jag inte vad jag ska tro, men vartefter timmarna går förstår jag att det inte är någon påklädd ödmjukhet utan att de faktiskt bara gjort musik de själva gillar och på ett lite naivt sätt faktiskt inte förstår hur jag kan sitta och komma med sådana påståenden.


De medger dock att soundet från "Music Has the Right ... " inte längre är unikt. För någon som blev intresserad av elektronisk musik nyligen framstår albumet förmodligen som ganska standardiserad electronica, eftersom det släppts så myket musik vars utgångspunkt finns i det albumet.

Efter "Geogaddi" skreven del recensenter att "det här är vanlig bakgrundselectronica",
ler Michael.
Men när vi gjorde "Music Has the Right to Children" höll andra på med jungle och då var vi inte bara vanlig bakgrundselectronica. Problemet med "Geogaddi" var att det tog fyra är för oss att släppa skivan, så vi missade nog tåget lite grann.


Det har varit ett bekymmer för oss,
säger Marcus.
Det är lite sorgligt när man märker att ett sound som man tyckte kändes helt nytt och fräscht nu plötsligt är allmänt utbrett. Det har fått oss att stanna upp och tänka "var finns det plat för oss nu?".


"THE CAMPFIRE HEADPHASE" är mer avskalad och innehåller fler akustiska instrument än tidigare. Som vanligt kräver den tid för att förstås men de direkta associationerna är lika starka som vanligt. Jag satt med albumet i hörlurarna på väg till Edinburgh. Musiken ackompanjerade vackert och perfekt när flygplanet bröt upp genom molntäcket och mötte solljuset. Samtidigt kändes det som att jag satt på en dömd flight, ett plan som snart skulle ligga i spillror på en skotsk åker. Kontrasterna har alltid varit styrkan i Boards Of Canadas musik.


Med "The Campfire Headphase" försökte vi göra det så enkelt som möjligt,
förklarar Michael.
Vi ville skala ner allt till grunden och skriva musik som var enkel. Albumet är en roadmovie om en man som parkerar sin bil och slår upp sitt tält. Musiken är det som pågår i mannens huvud när han sitter framför lägerelden innan han går och lägger sig. Albumet läckte ut på nätet nu i veckan och jag läste lite reaktioner på ett diskussionsforum. Hälften sa "de var mycket bättre på 'Music Has the Right to Children', varför kan de inte låta så i stället för att experimentera?". Den andra hälften sa "äh, de låter ju precis som de alltid har gjort". Det går helt enkelt inte att vinna.


Damned if you do, damned if you don't,
säger Marcus och rycker på axlarna.


Jag älskar fortfarande "Music Has the Right to Children" men vi skulle aldrig kunna göra ett album som låter så nu.

Boards Of Canadas sparsamma utgivningstakt har inte bara bidragit till rykten om deras förmodat märkliga liv utan också byggt upp stor förväntan bland fansen inför varje släpp.

Vi har alltid haft bra skäl till att inte släppa album så ofta,
säger Michael.
Inför "The Campfire Headphase" flyttade vi till nya studior och så blev jag pappa. Sättet vi arbetar på gör också att det tar lång tid för oss.
Tittar man på band på sjuttio- och åttiotalen släppte de inte nya album varje år,
säger Marcus.
De riktiga banden, som Led Zeppelin, tog ibland två-tre år på sig av helt naturliga skäl som turnéer, privatliv och sånt. I dag är det så orimliga krav på att man ska vara produktiv. Allt ska gå snabbt och problemet med det är att det sänker kvaliteten på musiken. Vi hade kunnat släppa en ny skiva tolv månader efter "Geogaddi", men den hade inte blivit lika bra.
Om jag bodde hemma hos mina föräldrar och inte hade något ansvar skulle jag kunna sätta mig vid laptopen med ett par hörlurar och släppa ett nytt album varje vecka,
säger Michael.


DET REGNAR FORTFARANDE när vi bryter upp från baren. Jag erbjuds skjuts hem till mitt hotell och på vägen upprepar Marcus att det är en fördom att det alltid regnar i Edinburgh och påminner om att jag borde komma hit igen för att se stan från sin rätta sida. Jag har precis tackat för skjutsen och ska kliva ur när det slår mig att den viktigaste frågan faktiskt inte har ställts. Den röda tråden genom Boards Of Canadas alla skivor är ju ändå lägerelden. Vare sig den är med bokstavligen eller bara i stämningen finns det alltid en lägereld med i deras låtar. Är den också bara en del av den stora myten som Michael och Marcus under de senaste timmarna hackat i bitar framför min bandspelare?

Vi säger så här ... Om jag måste välja mellan att gå på en fullpackad klubb i London och dansa eller att åka ut till en öde strand och campa med några kompisar och en flaska vin så föredrar jag det sistnämnda alla dagar i veckan,
säger Marcus.
Men vi är inga hippies eller så,
tillägger Michael snabbt.



Translated text[edit]

Nuvola apps package editors.png
This article needs to be translated. If you can provide a translation, please update this article!




Scans[edit]

References[edit]