title	De var först med
author	Billy Rimgard
publication	Sonic
date	2005/10
issue	25
pages	40-45

"De var först med" is an interview (in Swedish) by Billy Rimgard originally published October 2005 in Sonic magazine Issue 25 (Fall 2005), pp.40-45

Original Text

This is an original text copied verbatim from the original source. Do not edit this text to correct errors or misspellings. Aside from added wikilinks, this text is exactly as it originally appeared.

De var först med

De var först med det som ibland brukar kallas folktronica. De var också länge ett av världens hemligaste band. Nu har Boards Of Canada brörjat prata. Billy Rimgard hör myter krossas i ett regnigt Edinburgh.

Text Billy Rimgard

MIN FLIGHT TILL Edinburgh skulle gå om mindre än tio timmar men jag visste fortfarande inte var, när och hur jag skulle träffa Boards Of Canada. Klockan var 22.00 och jag kröp på väggarna av oro när ett SMS kom. Museum Of Scotland på Chambers Street, in genom svängdörrarna, uppför trapporna, genom huvudutställningen, kafeornrådet till höger, klockan fem. Undertecknat "X".

Inte förrän ett dygn senare var jag säker på att den här artikeln faktiskt skulle bli skriven.

Få band är lika mytomspunna som Boards Of Canada. Deras genombrott, "Music Has the Right to Children", förändrade hela kartan för elektronisk musik när det kom 1998. Albumet var speciellt eftersom det inte hämtade sin energi från framtiden utan snarare från gårdagen. "Music Has the Right to Children" lät som om duon hade försökt återskapa sin barndom med samplers och sequencers men inte riktigt fått allt rätt - utan i stället byggt bilden på hur de mindes den som vuxna. Musiken var framåttänkande men känslan nostalgisk.

Efter "Music Has the Right ... " drog sig Boards Of Canada tillbaka till sin bas på landsbygden utanför Edinburgh, tog fyra år på sig att släppa uppföljaren "Geogaddi" och tappade därmed också kontrollen över sin image. "Geogaddi" var kryddad med ockultism, matematiska formler, referenser till religiösa kulter och geometri. Varje gång man lyssnade på den dök något nytt upp och varje liten detalj betydde något.

Denna electronicans motsvarighet till "Da Vincikoden" bidrog tillsammans med bandets vägran att göra annan promotion än ett fåtal mejlintervjuer till att rykten började spridas. Det sades att de var satanister, att de levde under sektliknande förhållanden i ett kreativt kollektiv, att de försökte hjärntvätta folk genom musiken, att de var hippies.

Så vad skulle jag tro?

Om jag blev förvånad när de tackade ja till en intervju blev jag närmast skräckslagen av det där sms-et. Varför skulle några som inte gjort intervjuer på åtta år plötsligt vilja träffa en förvirrad svensk om det inte fanns ett syfte med det? Jag såg mig själv bli murbruk i byggandet av myten om Boards Of Canada, en rolig anekdot att ta upp i framtida pressreleaser: "En gång lurade de till och med en intet ont anande svensk journalist till ett museum i Edinburgh för att ... "

KLOCKAN ÄR TVÅ MINUTER i fem dagen därpå. Jag går motströms bland tyska backpackers och japanska turister in i museet, men när jag kommer fram är kafeet tomt. Prick fem börjar dussintals gamla kyrkklockor att ringa, personalen staplar stolar på varandra och en vakt stegar fram och ber mig att lämna lokalen eftersom de stänger. Jag tror fortfarande inte att det ska bli någon intervju. Jag textar till numret som jag dagen innan fick meddelandet ifrån och ber om en uppdatering. "Om tio minuter utanför huvudentrén", lyder svaret.

En stund senare sitter jag i balesätet på en bil. Där fram sitter Marcus Eoin och Michael Sandison och diskuterar vilket ställe som är bäst att göra intervjun på, baserat på var det finns parkeringsplatser. Duon som är Boards Of Canada berättar att de flesta inte vet om det men att hälften av befolkningen i Edinburgh är lapplisor. De är vänliga, frågar hur resan var, ursäktar regnet som piskar utanför och säger att jag borde försöka komma hit någon mer gång så jag får se hur vacker stan är med bättre väder. De är själva motsatsen till de motsträviga UNA-bombarliknande excentriker som jag hade förväntat mig att träffa.

Att vi inte gjort promotion beror inte på att vi är blyga eller tillbakadragna. Vi vill bara inte synas så mycket. Vi vill att vår publik ska upptäcka musiken själva i stället för att bli tillsagda att lyssna på oss genom annonsering,

berättar Marcus när vi satt oss ner i en bar.

De har köpt dyr importerad lager till mig och viftar bort pengarna när jag vill betala. De är uppriktigt förvånande över att någon kan tänka sig att åka från Sverige bara för att prata med dem och säger att det minsta de kan göra är att bjuda på öl.

Anledningen till att vi gör intervjuer nu är att vi vill att journalisterna ska ta träffa oss personligen,

fortsätter Michael.

Det har skrivits så mycket konstigt om oss att de flesta tror att de kommer hit för att träffa två druider i kaftaner som utför offer på toppen av en vulkan. Nu vill vi träffa dem på riktigt för att visa att vi bara är två vanliga killar.

Vi är inte Gandalf, vi vandrar inte runt med varsin stav och rabblar formler och vi är inte några hippies,

skrattar Marcus.

DET MÄRKS ATT Boards Of Canada utgörs av två personer som känt varandra sedan sandlådan. De pratar hela tiden om "vi" eller "oss". De avslutar varandras meningar. När den ene kör fast i ett resonemang plockar den andre upp tråden och fortsätter . Marcus kommer med spontana åsikter, säger rakt ut vad han tycker och skämtar mycket. Michael är lite mer återhållsam och försiktig. Han funderar innan han svarar och förklarar ofta något som Marcus sagt med en längre utläggning som en mer medievan artist förmodligen skulle ha sett som onödig, eftersom långt teoretiserande sällan gör sig bra i en artikel, I en intervju med Pitchfork Media, gjord efter mitt besök i Edinburgh, påstod de att de faktiskt är bröder. Vilket så klart kan vara sant men precis lika gärna inte behöver vara det.

Min intervju med Boards Of Canada är deras tredje inför släppet av det nya albumet " The Campfire Headphase" och därmed har de gjort fler intervjuer på en vecka än de gjort de senaste åtta åren. Efter "Music Has the Right to Children" tröttnade de på att bli felciterade och började därför bara kommunicera med omvärlden genom epost. Fast inte heller då utan restriktioner, Förutom en mejlintervju med NME valde de att inte svara några större tidningar utan i stället fick mindre, nischade musikmagasin möjligheten att "prata" med dem. Bandet upptäckte då att även tystnad och mejlintervjuer kan feltolkas.

Vi är inte intresserade av hela musikbranschgrejen,

säger Marcus.

Vi går inte på alla fester av den enkla anledningen att vi trivs bäst hemma med våra kompisar. Problemet när man är frånvarande är att folk tar saken i egna händer och fyller i de tomma fälten. Tyvärr sammanföll vårt beslut att inte göra några intervjuer med släppet av "Geogaddi", så kanske får vi skylla oss själva lite. Jag tror vi underskattade kraften i att göra en sån skiva.

Vi lade till en massa meddelanden för att vi tyckte det var kul. Problemet var att alla inte förstod att det var med glimten i ögat utan i stället tog det på fullaste allvar. Och det tråkiga var att fokus flyttades från det vi alltid tyckt har varit viktigast, nämligen musiken. Ta inte illa upp, men vi började inte göra musik för att vara med i tidningar,

säger Michael och ler.

>>GEOGADDI<< VAR ETT mörkt album. Det fanns en pre-apokalyptisk stämning över det, som om Boards Of Canada visste något om världen som vi andra inte kände till.

Jag älskade det. I alla fall efter ett tag. När jag recenserade "Geogaddi" i Sonic nummer sex hade jag inte ens börjat förstå omfattningen av det. Även om skivan inte var ett uttalat konceptalbum krävde den engagemang. Man var tvungen att koncentrera sig för att upptäcka detaljerna och komma musiken inpå livet. Men när jag väl kommit dit gillade jag det faktiskt mer än föregångaren.

"Geogaddi" var inte bara resultatet av ett band som försökt ta sig vidare i sin musik, det var också ett album så fyllt av symboler att sidor där albumet analyserades snart började dyka tipp på internet. Läser man där står bland annat att ett spår som "1969" innehåller en sampling med namnet "David Koresh" spelat baklänges. Låten är 4:19 lång, vilket överensstämmer med datumet, 19 april 1993, när Koreshs sekt i Waco, Texas, stormades av FBI. Låttiteln "1969" anspelar på det år som det blev förbjudet för den amerikanska armén att använda den typ av gas som Koresh tog livet av sig själv och sektmedlemmarna med vid massakern i Waco.

Ungefär två tredjedelar av det som står på internetsidorna finns på albumet, resten har de hittat på själva,

skrattar Marcus.

Det är lite som Kabbala. Man tar en sida ur Toran, håller den upp och ned framför en spegel och säger" Titta! Jag ser en bokstav här uppe! Allt stämmer nu! Det är sant!".

Människan är programmerad att hitta mönster,

säger Michael.

Till och med när vi är bebisar lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem.

Vi tappade greppet om vad Boards Of Canada faktiskt är,

säger Marcus.

Andra började definiera vad bandet var åt oss, och det är därför vi gör intervjuer nu. Vi vill visa vem det är som kör den här bussen.

OM "GEOGADDI" SKAPADE den stora myten om Boards Of Canada var det deras första stora album, "Music Has the Right to Children", som lade bandets namn på allas läppar.

Marcus, Michael och deras kompisar hade experimenterat med musik bokstavligen sedan barnsben. Sedermera blev de en duo och släppte på egen hand debutalbumet "Twoism" 1995, men det dröjde ytterligare tre år innan genombrottet kom.

Under nittiotalet var det ofta skivbolaget Warp som gav ut de mest innovativa elektroniska producenterna. Namn som Aphex Twin, Luke Vibert och Squarepusher släppte skivor med galna jungletrummor och sabbade läten som gjorde albumen till oväsensymfonier i något slags blandning av ravekultur, fusionjazz och avancerad elektronisk ljudbehandling.

När Warp ställde sig bakom "Music Has the Right to Children" blev Boards Of Canadas lägereldselectronica en kontrast till bolagets övriga, lätt hysteriska profil. Duon lät verkligen inte som någonting annat. Visst hade det funnits producenter som i många år gjort ambient elektronisk musik men det handlade ofta om att mixa in delfinljud och att det skulle låta fint. "Music Has the Right ... " var harmonisk men samtidigt väldigt skev. Det var hela tiden någonting som "inte stämde". Boards Of Canada spelade vackra ackord fast med trasiga, ostämda ljud. De samplade informationsfilmer och glada små barn som de spelade upp över spöklika analogsynthar. Dessutom använde de sig av hiphopbeats och akustiska instrument som de samplade och sedan förstörde, vilket gav en egen klang.

Marcus berättar att det skeva kommer från när en av dem ber den andra att "göra något diagonalt". Uppmaningen att "göra något diagonalt" betyder i deras studio att lägga till ljud som bryter av det linjära, något som går rakt emot hur låten är uppbyggd.

När "Music Has the Right ... " gavs ut blev den för mig ett uppvaknande. På den tiden levde jag nog i en värld där elektronisk musik antingen var psykedelisk ravegalenskap eller ambient myspys. Boards Of Canada landade någonstans mitt emellan. I sin musik var de inte heller rädda för att fånga känslan från dimmiga höststränder eller från tysta campingnätter på höglandet. Skivan satte helt enkelt en standard. Boards Of Canada influerade elektroniska producenter ( från mindre kända som Ten And Tracer eller Faction till större namn som Four Tet), de nämndes hela tiden av Radiohead som inspiration vid inspelningen av "Kid A" och de vari princip det första bandet i en lång rad som senare lite tveksamt skulle etiketteras som "folktronica",

Jag anser att de har varit för den drömska elektroniska musiken vad Ramones var för punkrocken, men Boards Of Canada själva håller inte med om det.

Jag skulle aldrig säga att någon annan låter som oss bara på grund av att de har lyssnat på oss, för det vore rent skitsnack,

säger Marcus.

Vissa som gillade plattan kanske fick idéer och rörde sig åt det hållet i deras egen musik, men så har ju vi också gjort när man hört något bra och tänkt "åh, såhär borde vi göra".

Det kan också ha varit så att det fanns andra som gjorde samma sak som vi hela tiden men som efter att vi kom fram upptäckte att det fanns en publik för den sortens musik,

säger Michael.

När det gäller de uppenbara lånen har det faktiskt mest varit väldigt smickrande att höra. Den enda gång det har känts jobbigt var när låtlistan till " The Campfire Headphase" kom ut och några spred låtar som de gjort själva på internet under namnet Boards Of Canada, med titlar hämtade från albumet. De innehåller barnröster, hiphopbeats och alla våra kännetecken.

På ett sätt är det bra,

fortsätter Marcus.

De som gör karbonkopior av vår musik på det sättet visar att det går att göra parodier på vårt sound. Därför blir de här parodierna motivation för oss att hitta nya sätt att uttrycka oss på.

SJÄLVA TYCKER MARCUS och Michael att "Twoism" kändes betydligt mer banbrytande närd de gjorde det och att albumet som kom att bli deras första framgång bara var en naturlig uppföljning.

Jag frågar om de helt ärligt verkligen inte har märkt vilken påverkan deras genombrott hade på den elektroniska musiken under åren som kom. De svarar att de inte kan se sådant från sitt perspektiv och att de respekterar andra kompositörer för mycket för att kunna ta på sig någon sorts ära. Först vet jag inte vad jag ska tro, men vartefter timmarna går förstår jag att det inte är någon påklädd ödmjukhet utan att de faktiskt bara gjort musik de själva gillar och på ett lite naivt sätt faktiskt inte förstår hur jag kan sitta och komma med sådana påståenden.

De medger dock att soundet från "Music Has the Right ... " inte längre är unikt. För någon som blev intresserad av elektronisk musik nyligen framstår albumet förmodligen som ganska standardiserad electronica, eftersom det släppts så myket musik vars utgångspunkt finns i det albumet.

Efter "Geogaddi" skreven del recensenter att "det här är vanlig bakgrundselectronica",

ler Michael.

Men när vi gjorde "Music Has the Right to Children" höll andra på med jungle och då var vi inte bara vanlig bakgrundselectronica. Problemet med "Geogaddi" var att det tog fyra är för oss att släppa skivan, så vi missade nog tåget lite grann.

Det har varit ett bekymmer för oss,

säger Marcus.

Det är lite sorgligt när man märker att ett sound som man tyckte kändes helt nytt och fräscht nu plötsligt är allmänt utbrett. Det har fått oss att stanna upp och tänka "var finns det plat för oss nu?".

"THE CAMPFIRE HEADPHASE" är mer avskalad och innehåller fler akustiska instrument än tidigare. Som vanligt kräver den tid för att förstås men de direkta associationerna är lika starka som vanligt. Jag satt med albumet i hörlurarna på väg till Edinburgh. Musiken ackompanjerade vackert och perfekt när flygplanet bröt upp genom molntäcket och mötte solljuset. Samtidigt kändes det som att jag satt på en dömd flight, ett plan som snart skulle ligga i spillror på en skotsk åker. Kontrasterna har alltid varit styrkan i Boards Of Canadas musik.

Med "The Campfire Headphase" försökte vi göra det så enkelt som möjligt,

förklarar Michael.

Vi ville skala ner allt till grunden och skriva musik som var enkel. Albumet är en roadmovie om en man som parkerar sin bil och slår upp sitt tält. Musiken är det som pågår i mannens huvud när han sitter framför lägerelden innan han går och lägger sig. Albumet läckte ut på nätet nu i veckan och jag läste lite reaktioner på ett diskussionsforum. Hälften sa "de var mycket bättre på 'Music Has the Right to Children', varför kan de inte låta så i stället för att experimentera?". Den andra hälften sa "äh, de låter ju precis som de alltid har gjort". Det går helt enkelt inte att vinna.

Damned if you do, damned if you don't,

säger Marcus och rycker på axlarna.

Jag älskar fortfarande "Music Has the Right to Children" men vi skulle aldrig kunna göra ett album som låter så nu.

Boards Of Canadas sparsamma utgivningstakt har inte bara bidragit till rykten om deras förmodat märkliga liv utan också byggt upp stor förväntan bland fansen inför varje släpp.

Vi har alltid haft bra skäl till att inte släppa album så ofta,

säger Michael.

Inför "The Campfire Headphase" flyttade vi till nya studior och så blev jag pappa. Sättet vi arbetar på gör också att det tar lång tid för oss.

Tittar man på band på sjuttio- och åttiotalen släppte de inte nya album varje år,

säger Marcus.

De riktiga banden, som Led Zeppelin, tog ibland två-tre år på sig av helt naturliga skäl som turnéer, privatliv och sånt. I dag är det så orimliga krav på att man ska vara produktiv. Allt ska gå snabbt och problemet med det är att det sänker kvaliteten på musiken. Vi hade kunnat släppa en ny skiva tolv månader efter "Geogaddi", men den hade inte blivit lika bra.

Om jag bodde hemma hos mina föräldrar och inte hade något ansvar skulle jag kunna sätta mig vid laptopen med ett par hörlurar och släppa ett nytt album varje vecka,

säger Michael.

DET REGNAR FORTFARANDE när vi bryter upp från baren. Jag erbjuds skjuts hem till mitt hotell och på vägen upprepar Marcus att det är en fördom att det alltid regnar i Edinburgh och påminner om att jag borde komma hit igen för att se stan från sin rätta sida. Jag har precis tackat för skjutsen och ska kliva ur när det slår mig att den viktigaste frågan faktiskt inte har ställts. Den röda tråden genom Boards Of Canadas alla skivor är ju ändå lägerelden. Vare sig den är med bokstavligen eller bara i stämningen finns det alltid en lägereld med i deras låtar. Är den också bara en del av den stora myten som Michael och Marcus under de senaste timmarna hackat i bitar framför min bandspelare?

Vi säger så här ... Om jag måste välja mellan att gå på en fullpackad klubb i London och dansa eller att åka ut till en öde strand och campa med några kompisar och en flaska vin så föredrar jag det sistnämnda alla dagar i veckan,

säger Marcus.

Men vi är inga hippies eller så,

tillägger Michael snabbt.

Translated text

Note: translation by twoism.org user "bungler666")

They were the first to join

They were the first with what is sometimes called folktronica. For a long time they were also one of the world's most secret bands. Now Boards Of Canada have started talking. Billy Rimgard hears myths being debunked in a rainy Edinburgh.

Text: Billy Rimgard

My flight to Edinburgh would leave in less than ten hours but I still didn't know where, when and how I would meet Boards Of Canada. The time was 22:00 and I was crawling on the walls with worry when a text message came. The Museum Of Scotland on Chambers Street, through the swinging doors, up the stairs, through the main exhibition, the cafe area on the right, five o’clock. Signed "X".

Not until a day later was I sure that this article would actually be written.

Few bands are as shrouded in myth as Boards Of Canada. Their breakthrough, "Music Has the Right to Children", changed the entire map for electronic music when it came out in 1998. The album was special because it did not derive its energy from the future but ratherly, from the past. "Music Has the Right to Children" sounded like the duo had tried to recreate their childhood with samplers and sequencers but hadn’t got everything quite right. Instead, they had built the picture on how they remembered it as adults. The music was forward thinking but the feeling was nostalgic.

After "Music Has the Right …”, Boards Of Canada retreated to their base in the countryside outside Edinburgh, took four years to release the sequel "Geogaddi" and thus also lost control of their image. "Geogaddi" was spiced with occultism, mathematical formulas, references to religious cults and geometry. Every time you listened to it something new appeared and every little detail meant something.

This electronic equivalent to the "Da Vinci Code", together with the band's refusal to do any promotion other than a few interviews by email contributed to the spread of many rumours. It was said that they were Satanists, that they lived under cult-like conditions in a creative collective, that they tried to brainwash people through the music, that they were hippies.

So what would I believe?

If I was surprised when they said yes to an interview, I was almost terrified by that text message. Why would anyone who has not done interviews in eight years suddenly want to meet a confused Swede if there was no purpose for it? I saw myself becoming another brick in the construction of the myth of Boards Of Canada, a fun anecdote to address in future press releases: "Once upon a time they even tricked an unsuspecting Swedish journalist into a museum in Edinburgh to ..."

The clock is to minutes to five the next day. I walk counter-current among German backpackers and Japanese tourists into the museum but when I arrive, the cafe is empty. At five o’clock sharp, dozens of old church bells start ringing, the staff starts piling chairs on top of each other and a guard steps forward and asks me to leave the room as they are closing. I still don't believe any interview is going to take place. I text the number I got the message from the day before and ask for an update. “In ten minutes outside the main entrance," the answer reads.

A few moments later I’m sitting in the back seat of a car. In the front seat, Marcus Eoin and Michael Sandison are discussing which place is best to do the interview, based on where there are parking spaces. The duo who are Boards Of Canada tell me that most people don't know about it, but about half of Edinburgh's population are meter maids. They are friendly, ask me how the trip was, apologize for the rain hammering down outside and say that I should try to come here again some other time so I can see how beautiful the city is with better weather. They are the very opposite of the abrasive UNA bomber-like eccentrics that I had expected to meet.

The fact that we did not do promotion is not because we are shy or withdrawn. We just don't want to be seen that much. We want our audience to discover the music themselves rather than being told to listen to us through advertising,

says Marcus when we have sat down in a bar.

They have bought me expensive imported lager and when I want to pay them for it, they wave the money away. They are genuinely surprised that anyone could think of traveling from Sweden just to talk to them and say that the least they can do is buy me a beer.

The reason why we do interviews now is that we want journalists to meet us in person,

continues Michael.

There has been so much strange things written about us that most people think they will come here to meet two druids in caftans who make sacrifices on top of a volcano. Now we really want to meet them to show that we are just two ordinary guys.

We are not Gandalf, we do not wander around with staffs rambling formulas and we are not hippies,

Marcus laughs.

It is noticeable that Boards Of Canada are two people who have known each other since the sandbox. They always talk about "we" or "us". They end each other's sentences. When one gets stuck in reasoning, the other picks up the thread and continues. Marcus comes with spontaneous remarks, are not afraid to say what he thinks and jokes a lot. Michael is a little more restrained and careful. He contemplates before answering and is often caught explaining something Marcus has said with longer explication and more detail. Something that a more media-savvy artist would probably have seen as unnecessary, since drawn-out theorizing rarely does well in an article. In an interview with Pitchfork Media, done after my visit in Edinburgh, they claimed to be brothers. Which of course might be true but might just as well not be.

My interview with Boards Of Canada is their third before the release of the new album "The Campfire Headphase" and thus they have done more interviews in a week than they have in the last eight years. After "Music Has the Right to Children" they got tired of being misinterpreted and therefore started communicating with the outside world only via email. Although not without restrictions. Excluding a mail interview with NME, they chose not to talk to any major magazines but instead gave smaller, more niche music magazines the opportunity to "talk" to them. The band then discovered that even silence and email interviews can be misinterpreted.

We are not interested in the whole music industry stuff,

says Marcus.

We refrain from going to all the parties for the simple reason that we would rather be at home with our friends. The problem when you are absent is that people take the matter into their own hands and fill in the blanks. Unfortunately, our decision to not do any interviews coincided with the release of "Geogaddi", so maybe we can blame ourselves a little. I think we underestimated the power of making such a record.

We added a lot of messages because we thought it was fun. The problem was that not everyone understood it was done in a tongue in cheek sort of way but instead took it very seriously. And the sad thing was that the focus shifted from what we always thought was most important, namely the music. No offense, but we didn't start making music to be in magazines,

says Michael and smiles.

Geogaddi was a dark album. It had a pre-apocalyptic feeling to it, as if Boards Of Canada knew something about the world we others didn't know.

I loved it. At least after a while. When I reviewed "Geogaddi" in Sonic number six, I hadn't even begun to understand the extent of it. Although the album was not a pronounced concept album, it required dedication from the listener. You had to concentrate to discover the details and get into the music. But once I got there, I actually liked it more than its predecessor.

"Geogaddi" was not only the result of a band trying to move forward with their music, it was also an album so packed with symbolism that entire pages where the album was analyzed soon began to appear on the internet. If you read there it says, among other things, that a track like "1969" contains a sample with the name "David Koresh" played backwards. The song is 4:19 long, which corresponds to the date, April 19, 1993, when Koresh's cult in Waco, Texas, was stormed by the FBI. The song title "1969" refers to the year when it became illegal for the US Army to use the type of gas that Koresh killed himself and the cult members at the Waco massacre with.

About two-thirds of what is said on these internet pages is on the album, the rest they have made up themselves,

Marcus laughs.

It's a bit like Kabbalah. You take a page out of the Torah, hold it up and down in front of a mirror and say "Look! I see a letter up here! Everything makes sense now! It's true!".

Man is programmed to find patterns,

says Michael.

Even when we are babies, we learn to recognize faces and voices. If someone believes that our music is built on symbols and starts looking, they will find them too.

We lost our grip on what Boards Of Canada really is,

says Marcus.

Others began to define what the band was instead of us, which is why we are doing interviews now. We want to show who it is driving this bus.

If “Geogaddi” created the great myth of Boards Of Canada, it was their first major album, "Music Has the Right to Children", that put the band's name on everyone's lips.

Marcus, Michael and their friends had been experimenting with music literally since childhood. Later they became a duo and released their debut album "Twoism" in 1995, but it took another three years before the breakthrough came.

During the 1990s, it was often the record label Warp that released the most innovative electronic producers. Names such as Aphex Twin, Luke Vibert and Squarepusher released records with crazy jungle drums and messed up sounds that made the albums noise-symphonies in some kind of mix of rave culture, fusion jazz and advanced electronic sound processing.

When Warp released "Music Has the Right to Children", Boards Of Canada's campfire electronica became a contrast to the label’s other, slightly hysterical profile. The duo really didn't sound like anything else. Sure, there had been producers making ambient electronic music since many years back but that music was mostly about mixing in dolphin sounds and making it all sound nice. ”Music Has the Right ..." was harmonious but at the same time quite wacky. There was always something that was "not right". Boards Of Canada played beautiful chords with broken, out of tune sounds. They sampled informational videos and happy little children and played it over ghostly analog synths. In addition, they used hip-hop beats and acoustic instruments that they sampled and then processed to death, giving them their own sound.

Marcus says that the wackiness comes from when one of them asks the other to "do something diagonal". The call to "do something diagonal" means, in their studio, to add sounds that break off the linear, something that goes directly against how the song is constructed.

When "Music Has the Right ..." was released it became an awakening for me. At that time, I lived in a world where electronic music was either psychedelic rave madness or comfy ambient. Boards Of Canada landed somewhere in between. In their music, they were also not afraid to capture the feeling of foggy beaches in the autumn or of quiet camping nights in the highlands. The record simply set a standard. Boards Of Canada influenced electronic producers (from lesser known acts such as Ten And Tracer or Faction to bigger names like Four Tet), they were constantly mentioned by Radiohead as inspiration in the recording of "Kid A" and were essentially the first band in a long line to later be doubtfully labeled as "folktronica",

I believe that they have been for dreamy electronic music what Ramones were for punk rock, but Boards Of Canada themselves disagree.

I would never say that someone else sounds like us just because they have listened to us, because that would be pure bullshit,

says Marcus.

Some who liked the record might have gotten ideas and moved in that direction with their own music, but so have we when we have heard something good and thought "oh, we should do this”.

There may also have been others who have done the same things as us since the beginning but who, only after we emerged, discovered that there was an audience for that kind of music,

says Michael.

Concerning the obvious borrowing, it has mostly been very flattering to hear. The only time it felt awkward was when the track list for "The Campfire Headphase" was released and some people started spreading songs that they had made themselves on the internet under the name Boards Of Canada, with titles taken from the album. They include children's voices, hip hop beats and all of our features.

It’s good in a way,

continues Marcus.

Those who make carbon copies of our music in this way show that it is possible to parody our sound. Therefore, these parodies become motivation for us to find new ways of expressing ourselves.

Marcus and Michael themselves think that “Twoism" felt a lot more groundbreaking when they made it and that the album that came to be their first success was just a natural follow-up.

I ask if they honestly have not really noticed what impact their breakthrough had on electronic music over the years to come. They respond that they cannot see such things from their perspective and that they respect other composers too much to be able to take on any sort of pride. At first I do not know what to believe, but as the hours go on I understand that there is no faked humility and that they have actually just made music they like and in a slightly naive way do not understand how I can sit and make such claims .

They admit however that the sound of "Music Has the Right ..." is no longer unique. To someone who has recently became interested in electronic music, the album probably appear as pretty standard electronica, since so much music rooted in the sounds of that album has been released since.

After "Geogaddi", some reviewers wrote that "this is just ordinary background electronica”,

Michael smiles.

But when we did "Music Has the Right to Children" others were doing jungle and then we were not just ordinary background electronica. The problem with "Geogaddi" was that it took us four years to drop the album, so we probably missed the train a little bit.

It has been a concern for us,

says Marcus.

It is a bit sad when you notice that a sound you once thought felt brand new and fresh is now suddenly widespread. It has made us stop and think "where is there place for us now?”.

"The Campfire Headphase" is more stripped down and contains more acoustic instruments than before. As usual, it requires time to be understood, but the direct associations are as strong as usual. I sat with the album in my headphones on my way to Edinburgh. The music beautifully and perfectly accompanied the moment when the airplane broke through the clouds and met the sunlight. At the same time it felt like I was sitting on a doomed flight, a plane that soon would lie in ruins on a Scottish field. The contrasts have always been the strength in Boards Of Canada's music.

With "The Campfire Headphase" we tried to make it as simple as possible,

explains Michael.

We wanted to scale everything down to the core and write music that was simple. The album is a road movie about a man who parks his car and pitches his tent. The music is what goes on in the man's head as he sits in front of the campfire before he goes to bed. The album leaked online this week and I read some reactions to it on a discussion forum. Half said "they were a lot better on 'Music Has the Right to Children', why can't they sound like that instead of experimenting?". The other half said "uh, they sound just like they always did". It's simply not possible to win.

Damned if you don't, damned if you don't,

says Marcus and shrugs.

I still love "Music Has the Right to Children" but we could never make an album that sounds like that now.

Boards Of Canada's frugal release rate has not only contributed to rumors about their supposedly strange life, but has also built up a lot of expectation among the fans before each release.

We have always had good reasons for not releasing albums so often,

says Michael.

Before "The Campfire Headphase" we moved to a new studio and I became a dad. The way we work also means that it takes us a long time to do things.

If you look at bands in the seventies and eighties, they didn't release new albums every year,

says Marcus.

The real bands, like Led Zeppelin, sometimes took two to three years for completely natural reasons such as tours, private life and stuff. Today, there are such unreasonable demands that one must be productive. Everything should go fast and the problem with that is that it lowers the quality of the music. We could have released a new record twelve months after "Geogaddi", but it would not have been as good.

If I lived at home with my parents and had no responsibility, I could sit down at the laptop with a pair of headphones and release a new album every week,

says Michael.

It still rains when we exit the bar. I am offered a ride home to my hotel and on the way Marcus repeats that it is a prejudice that it always rains in Edinburgh and reminds me that I should come here again some other time to see the city from its right side. I have just said thanks for the ride and started to exit the car when it strikes me that the most important question has not actually been asked. After all, the common thread through Boards Of Canada's records is the campfire. Whether it is there literally or just in the mood, there is always a campfire in their songs. Is it also just a part of the big myth that Michael and Marcus during the recent hours have chopped into pieces in front of my tape recorder?

Let me put it this way ... If I have to choose between going to a packed club in London and dance or going out to a deserted beach and camp with some friends and a bottle of wine, I would pick the latter every day of the week,

says Marcus.

But we're not hippies or anything,

Michael quickly adds.

Scans

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•