Latest revision as of 16:30, 3 December 2021

"De var först med" is an interview (in Swedish) by Billy Rimgard originally published October 2005 in Sonic magazine Issue 25 (Fall 2005), pp.40-45

Original Text[edit]

De var först med

De var först med det som ibland brukar kallas folktronica. De var också länge ett av världens hemligaste band. Nu har Boards Of Canada brörjat prata. Billy Rimgard hör myter krossas i ett regnigt Edinburgh.

Text Billy Rimgard

MIN FLIGHT TILL Edinburgh skulle gå om mindre än tio timmar men jag visste fortfarande inte var, när och hur jag skulle träffa Boards Of Canada. Klockan var 22.00 och jag kröp på väggarna av oro när ett SMS kom. Museum Of Scotland på Chambers Street, in genom svängdörrarna, uppför trapporna, genom huvudutställningen, kafeornrådet till höger, klockan fem. Undertecknat "X".

Inte förrän ett dygn senare var jag säker på att den här artikeln faktiskt skulle bli skriven.

Få band är lika mytomspunna som Boards Of Canada. Deras genombrott, "Music Has the Right to Children", förändrade hela kartan för elektronisk musik när det kom 1998. Albumet var speciellt eftersom det inte hämtade sin energi från framtiden utan snarare från gårdagen. "Music Has the Right to Children" lät som om duon hade försökt återskapa sin barndom med samplers och sequencers men inte riktigt fått allt rätt - utan i stället byggt bilden på hur de mindes den som vuxna. Musiken var framåttänkande men känslan nostalgisk.

Efter "Music Has the Right ... " drog sig Boards Of Canada tillbaka till sin bas på landsbygden utanför Edinburgh, tog fyra år på sig att släppa uppföljaren "Geogaddi" och tappade därmed också kontrollen över sin image. "Geogaddi" var kryddad med ockultism, matematiska formler, referenser till religiösa kulter och geometri. Varje gång man lyssnade på den dök något nytt upp och varje liten detalj betydde något.

Denna electronicans motsvarighet till "Da Vincikoden" bidrog tillsammans med bandets vägran att göra annan promotion än ett fåtal mejlintervjuer till att rykten började spridas. Det sades att de var satanister, att de levde under sektliknande förhållanden i ett kreativt kollektiv, att de försökte hjärntvätta folk genom musiken, att de var hippies.

Så vad skulle jag tro?

Om jag blev förvånad när de tackade ja till en intervju blev jag närmast skräckslagen av det där sms-et. Varför skulle några som inte gjort intervjuer på åtta år plötsligt vilja träffa en förvirrad svensk om det inte fanns ett syfte med det? Jag såg mig själv bli murbruk i byggandet av myten om Boards Of Canada, en rolig anekdot att ta upp i framtida pressreleaser: "En gång lurade de till och med en intet ont anande svensk journalist till ett museum i Edinburgh för att ... "

KLOCKAN ÄR TVÅ MINUTER i fem dagen därpå. Jag går motströms bland tyska backpackers och japanska turister in i museet, men när jag kommer fram är kafeet tomt. Prick fem börjar dussintals gamla kyrkklockor att ringa, personalen staplar stolar på varandra och en vakt stegar fram och ber mig att lämna lokalen eftersom de stänger. Jag tror fortfarande inte att det ska bli någon intervju. Jag textar till numret som jag dagen innan fick meddelandet ifrån och ber om en uppdatering. "Om tio minuter utanför huvudentrén", lyder svaret.

En stund senare sitter jag i balesätet på en bil. Där fram sitter Marcus Eoin och Michael Sandison och diskuterar vilket ställe som är bäst att göra intervjun på, baserat på var det finns parkeringsplatser. Duon som är Boards Of Canada berättar att de flesta inte vet om det men att hälften av befolkningen i Edinburgh är lapplisor. De är vänliga, frågar hur resan var, ursäktar regnet som piskar utanför och säger att jag borde försöka komma hit någon mer gång så jag får se hur vacker stan är med bättre väder. De är själva motsatsen till de motsträviga UNA-bombarliknande excentriker som jag hade förväntat mig att träffa.

De har köpt dyr importerad lager till mig och viftar bort pengarna när jag vill betala. De är uppriktigt förvånande över att någon kan tänka sig att åka från Sverige bara för att prata med dem och säger att det minsta de kan göra är att bjuda på öl.

DET MÄRKS ATT Boards Of Canada utgörs av två personer som känt varandra sedan sandlådan. De pratar hela tiden om "vi" eller "oss". De avslutar varandras meningar. När den ene kör fast i ett resonemang plockar den andre upp tråden och fortsätter . Marcus kommer med spontana åsikter, säger rakt ut vad han tycker och skämtar mycket. Michael är lite mer återhållsam och försiktig. Han funderar innan han svarar och förklarar ofta något som Marcus sagt med en längre utläggning som en mer medievan artist förmodligen skulle ha sett som onödig, eftersom långt teoretiserande sällan gör sig bra i en artikel, I en intervju med Pitchfork Media, gjord efter mitt besök i Edinburgh, påstod de att de faktiskt är bröder. Vilket så klart kan vara sant men precis lika gärna inte behöver vara det.

Min intervju med Boards Of Canada är deras tredje inför släppet av det nya albumet " The Campfire Headphase" och därmed har de gjort fler intervjuer på en vecka än de gjort de senaste åtta åren. Efter "Music Has the Right to Children" tröttnade de på att bli felciterade och började därför bara kommunicera med omvärlden genom epost. Fast inte heller då utan restriktioner, Förutom en mejlintervju med NME valde de att inte svara några större tidningar utan i stället fick mindre, nischade musikmagasin möjligheten att "prata" med dem. Bandet upptäckte då att även tystnad och mejlintervjuer kan feltolkas.

>>GEOGADDI<< VAR ETT mörkt album. Det fanns en pre-apokalyptisk stämning över det, som om Boards Of Canada visste något om världen som vi andra inte kände till.

Jag älskade det. I alla fall efter ett tag. När jag recenserade "Geogaddi" i Sonic nummer sex hade jag inte ens börjat förstå omfattningen av det. Även om skivan inte var ett uttalat konceptalbum krävde den engagemang. Man var tvungen att koncentrera sig för att upptäcka detaljerna och komma musiken inpå livet. Men när jag väl kommit dit gillade jag det faktiskt mer än föregångaren.

"Geogaddi" var inte bara resultatet av ett band som försökt ta sig vidare i sin musik, det var också ett album så fyllt av symboler att sidor där albumet analyserades snart började dyka tipp på internet. Läser man där står bland annat att ett spår som "1969" innehåller en sampling med namnet "David Koresh" spelat baklänges. Låten är 4:19 lång, vilket överensstämmer med datumet, 19 april 1993, när Koreshs sekt i Waco, Texas, stormades av FBI. Låttiteln "1969" anspelar på det år som det blev förbjudet för den amerikanska armén att använda den typ av gas som Koresh tog livet av sig själv och sektmedlemmarna med vid massakern i Waco.

OM "GEOGADDI" SKAPADE den stora myten om Boards Of Canada var det deras första stora album, "Music Has the Right to Children", som lade bandets namn på allas läppar.

Marcus, Michael och deras kompisar hade experimenterat med musik bokstavligen sedan barnsben. Sedermera blev de en duo och släppte på egen hand debutalbumet "Twoism" 1995, men det dröjde ytterligare tre år innan genombrottet kom.

Under nittiotalet var det ofta skivbolaget Warp som gav ut de mest innovativa elektroniska producenterna. Namn som Aphex Twin, Luke Vibert och Squarepusher släppte skivor med galna jungletrummor och sabbade läten som gjorde albumen till oväsensymfonier i något slags blandning av ravekultur, fusionjazz och avancerad elektronisk ljudbehandling.

När Warp ställde sig bakom "Music Has the Right to Children" blev Boards Of Canadas lägereldselectronica en kontrast till bolagets övriga, lätt hysteriska profil. Duon lät verkligen inte som någonting annat. Visst hade det funnits producenter som i många år gjort ambient elektronisk musik men det handlade ofta om att mixa in delfinljud och att det skulle låta fint. "Music Has the Right ... " var harmonisk men samtidigt väldigt skev. Det var hela tiden någonting som "inte stämde". Boards Of Canada spelade vackra ackord fast med trasiga, ostämda ljud. De samplade informationsfilmer och glada små barn som de spelade upp över spöklika analogsynthar. Dessutom använde de sig av hiphopbeats och akustiska instrument som de samplade och sedan förstörde, vilket gav en egen klang.

Marcus berättar att det skeva kommer från när en av dem ber den andra att "göra något diagonalt". Uppmaningen att "göra något diagonalt" betyder i deras studio att lägga till ljud som bryter av det linjära, något som går rakt emot hur låten är uppbyggd.

När "Music Has the Right ... " gavs ut blev den för mig ett uppvaknande. På den tiden levde jag nog i en värld där elektronisk musik antingen var psykedelisk ravegalenskap eller ambient myspys. Boards Of Canada landade någonstans mitt emellan. I sin musik var de inte heller rädda för att fånga känslan från dimmiga höststränder eller från tysta campingnätter på höglandet. Skivan satte helt enkelt en standard. Boards Of Canada influerade elektroniska producenter ( från mindre kända som Ten And Tracer eller Faction till större namn som Four Tet), de nämndes hela tiden av Radiohead som inspiration vid inspelningen av "Kid A" och de vari princip det första bandet i en lång rad som senare lite tveksamt skulle etiketteras som "folktronica",

Jag anser att de har varit för den drömska elektroniska musiken vad Ramones var för punkrocken, men Boards Of Canada själva håller inte med om det.

SJÄLVA TYCKER MARCUS och Michael att "Twoism" kändes betydligt mer banbrytande närd de gjorde det och att albumet som kom att bli deras första framgång bara var en naturlig uppföljning.

Jag frågar om de helt ärligt verkligen inte har märkt vilken påverkan deras genombrott hade på den elektroniska musiken under åren som kom. De svarar att de inte kan se sådant från sitt perspektiv och att de respekterar andra kompositörer för mycket för att kunna ta på sig någon sorts ära. Först vet jag inte vad jag ska tro, men vartefter timmarna går förstår jag att det inte är någon påklädd ödmjukhet utan att de faktiskt bara gjort musik de själva gillar och på ett lite naivt sätt faktiskt inte förstår hur jag kan sitta och komma med sådana påståenden.

De medger dock att soundet från "Music Has the Right ... " inte längre är unikt. För någon som blev intresserad av elektronisk musik nyligen framstår albumet förmodligen som ganska standardiserad electronica, eftersom det släppts så myket musik vars utgångspunkt finns i det albumet.

"THE CAMPFIRE HEADPHASE" är mer avskalad och innehåller fler akustiska instrument än tidigare. Som vanligt kräver den tid för att förstås men de direkta associationerna är lika starka som vanligt. Jag satt med albumet i hörlurarna på väg till Edinburgh. Musiken ackompanjerade vackert och perfekt när flygplanet bröt upp genom molntäcket och mötte solljuset. Samtidigt kändes det som att jag satt på en dömd flight, ett plan som snart skulle ligga i spillror på en skotsk åker. Kontrasterna har alltid varit styrkan i Boards Of Canadas musik.

Boards Of Canadas sparsamma utgivningstakt har inte bara bidragit till rykten om deras förmodat märkliga liv utan också byggt upp stor förväntan bland fansen inför varje släpp.

DET REGNAR FORTFARANDE när vi bryter upp från baren. Jag erbjuds skjuts hem till mitt hotell och på vägen upprepar Marcus att det är en fördom att det alltid regnar i Edinburgh och påminner om att jag borde komma hit igen för att se stan från sin rätta sida. Jag har precis tackat för skjutsen och ska kliva ur när det slår mig att den viktigaste frågan faktiskt inte har ställts. Den röda tråden genom Boards Of Canadas alla skivor är ju ändå lägerelden. Vare sig den är med bokstavligen eller bara i stämningen finns det alltid en lägereld med i deras låtar. Är den också bara en del av den stora myten som Michael och Marcus under de senaste timmarna hackat i bitar framför min bandspelare?

Translated text[edit]

Note: translation by twoism.org user "bungler666")

They were the first to join

They were the first with what is sometimes called folktronica. For a long time they were also one of the world's most secret bands. Now Boards Of Canada have started talking. Billy Rimgard hears myths being debunked in a rainy Edinburgh.

Text: Billy Rimgard

My flight to Edinburgh would leave in less than ten hours but I still didn't know where, when and how I would meet Boards Of Canada. The time was 22:00 and I was crawling on the walls with worry when a text message came. The Museum Of Scotland on Chambers Street, through the swinging doors, up the stairs, through the main exhibition, the cafe area on the right, five o’clock. Signed "X".

Not until a day later was I sure that this article would actually be written.

Few bands are as shrouded in myth as Boards Of Canada. Their breakthrough, "Music Has the Right to Children", changed the entire map for electronic music when it came out in 1998. The album was special because it did not derive its energy from the future but ratherly, from the past. "Music Has the Right to Children" sounded like the duo had tried to recreate their childhood with samplers and sequencers but hadn’t got everything quite right. Instead, they had built the picture on how they remembered it as adults. The music was forward thinking but the feeling was nostalgic.

After "Music Has the Right …”, Boards Of Canada retreated to their base in the countryside outside Edinburgh, took four years to release the sequel "Geogaddi" and thus also lost control of their image. "Geogaddi" was spiced with occultism, mathematical formulas, references to religious cults and geometry. Every time you listened to it something new appeared and every little detail meant something.

This electronic equivalent to the "Da Vinci Code", together with the band's refusal to do any promotion other than a few interviews by email contributed to the spread of many rumours. It was said that they were Satanists, that they lived under cult-like conditions in a creative collective, that they tried to brainwash people through the music, that they were hippies.

So what would I believe?

If I was surprised when they said yes to an interview, I was almost terrified by that text message. Why would anyone who has not done interviews in eight years suddenly want to meet a confused Swede if there was no purpose for it? I saw myself becoming another brick in the construction of the myth of Boards Of Canada, a fun anecdote to address in future press releases: "Once upon a time they even tricked an unsuspecting Swedish journalist into a museum in Edinburgh to ..."

The clock is to minutes to five the next day. I walk counter-current among German backpackers and Japanese tourists into the museum but when I arrive, the cafe is empty. At five o’clock sharp, dozens of old church bells start ringing, the staff starts piling chairs on top of each other and a guard steps forward and asks me to leave the room as they are closing. I still don't believe any interview is going to take place. I text the number I got the message from the day before and ask for an update. “In ten minutes outside the main entrance," the answer reads.

A few moments later I’m sitting in the back seat of a car. In the front seat, Marcus Eoin and Michael Sandison are discussing which place is best to do the interview, based on where there are parking spaces. The duo who are Boards Of Canada tell me that most people don't know about it, but about half of Edinburgh's population are meter maids. They are friendly, ask me how the trip was, apologize for the rain hammering down outside and say that I should try to come here again some other time so I can see how beautiful the city is with better weather. They are the very opposite of the abrasive UNA bomber-like eccentrics that I had expected to meet.

says Marcus when we have sat down in a bar.

They have bought me expensive imported lager and when I want to pay them for it, they wave the money away. They are genuinely surprised that anyone could think of traveling from Sweden just to talk to them and say that the least they can do is buy me a beer.

continues Michael.

There has been so much strange things written about us that most people think they will come here to meet two druids in caftans who make sacrifices on top of a volcano. Now we really want to meet them to show that we are just two ordinary guys.

Marcus laughs.

It is noticeable that Boards Of Canada are two people who have known each other since the sandbox. They always talk about "we" or "us". They end each other's sentences. When one gets stuck in reasoning, the other picks up the thread and continues. Marcus comes with spontaneous remarks, are not afraid to say what he thinks and jokes a lot. Michael is a little more restrained and careful. He contemplates before answering and is often caught explaining something Marcus has said with longer explication and more detail. Something that a more media-savvy artist would probably have seen as unnecessary, since drawn-out theorizing rarely does well in an article. In an interview with Pitchfork Media, done after my visit in Edinburgh, they claimed to be brothers. Which of course might be true but might just as well not be.

My interview with Boards Of Canada is their third before the release of the new album "The Campfire Headphase" and thus they have done more interviews in a week than they have in the last eight years. After "Music Has the Right to Children" they got tired of being misinterpreted and therefore started communicating with the outside world only via email. Although not without restrictions. Excluding a mail interview with NME, they chose not to talk to any major magazines but instead gave smaller, more niche music magazines the opportunity to "talk" to them. The band then discovered that even silence and email interviews can be misinterpreted.

says Marcus.

says Michael and smiles.

Geogaddi was a dark album. It had a pre-apocalyptic feeling to it, as if Boards Of Canada knew something about the world we others didn't know.

I loved it. At least after a while. When I reviewed "Geogaddi" in Sonic number six, I hadn't even begun to understand the extent of it. Although the album was not a pronounced concept album, it required dedication from the listener. You had to concentrate to discover the details and get into the music. But once I got there, I actually liked it more than its predecessor.

"Geogaddi" was not only the result of a band trying to move forward with their music, it was also an album so packed with symbolism that entire pages where the album was analyzed soon began to appear on the internet. If you read there it says, among other things, that a track like "1969" contains a sample with the name "David Koresh" played backwards. The song is 4:19 long, which corresponds to the date, April 19, 1993, when Koresh's cult in Waco, Texas, was stormed by the FBI. The song title "1969" refers to the year when it became illegal for the US Army to use the type of gas that Koresh killed himself and the cult members at the Waco massacre with.

Marcus laughs.

says Michael.

says Marcus.

If “Geogaddi” created the great myth of Boards Of Canada, it was their first major album, "Music Has the Right to Children", that put the band's name on everyone's lips.

Marcus, Michael and their friends had been experimenting with music literally since childhood. Later they became a duo and released their debut album "Twoism" in 1995, but it took another three years before the breakthrough came.

During the 1990s, it was often the record label Warp that released the most innovative electronic producers. Names such as Aphex Twin, Luke Vibert and Squarepusher released records with crazy jungle drums and messed up sounds that made the albums noise-symphonies in some kind of mix of rave culture, fusion jazz and advanced electronic sound processing.

When Warp released "Music Has the Right to Children", Boards Of Canada's campfire electronica became a contrast to the label’s other, slightly hysterical profile. The duo really didn't sound like anything else. Sure, there had been producers making ambient electronic music since many years back but that music was mostly about mixing in dolphin sounds and making it all sound nice. ”Music Has the Right ..." was harmonious but at the same time quite wacky. There was always something that was "not right". Boards Of Canada played beautiful chords with broken, out of tune sounds. They sampled informational videos and happy little children and played it over ghostly analog synths. In addition, they used hip-hop beats and acoustic instruments that they sampled and then processed to death, giving them their own sound.

Marcus says that the wackiness comes from when one of them asks the other to "do something diagonal". The call to "do something diagonal" means, in their studio, to add sounds that break off the linear, something that goes directly against how the song is constructed.

When "Music Has the Right ..." was released it became an awakening for me. At that time, I lived in a world where electronic music was either psychedelic rave madness or comfy ambient. Boards Of Canada landed somewhere in between. In their music, they were also not afraid to capture the feeling of foggy beaches in the autumn or of quiet camping nights in the highlands. The record simply set a standard. Boards Of Canada influenced electronic producers (from lesser known acts such as Ten And Tracer or Faction to bigger names like Four Tet), they were constantly mentioned by Radiohead as inspiration in the recording of "Kid A" and were essentially the first band in a long line to later be doubtfully labeled as "folktronica",

I believe that they have been for dreamy electronic music what Ramones were for punk rock, but Boards Of Canada themselves disagree.

says Marcus.

says Michael.

continues Marcus.

Marcus and Michael themselves think that “Twoism" felt a lot more groundbreaking when they made it and that the album that came to be their first success was just a natural follow-up.

I ask if they honestly have not really noticed what impact their breakthrough had on electronic music over the years to come. They respond that they cannot see such things from their perspective and that they respect other composers too much to be able to take on any sort of pride. At first I do not know what to believe, but as the hours go on I understand that there is no faked humility and that they have actually just made music they like and in a slightly naive way do not understand how I can sit and make such claims .

They admit however that the sound of "Music Has the Right ..." is no longer unique. To someone who has recently became interested in electronic music, the album probably appear as pretty standard electronica, since so much music rooted in the sounds of that album has been released since.

Michael smiles.

says Marcus.

"The Campfire Headphase" is more stripped down and contains more acoustic instruments than before. As usual, it requires time to be understood, but the direct associations are as strong as usual. I sat with the album in my headphones on my way to Edinburgh. The music beautifully and perfectly accompanied the moment when the airplane broke through the clouds and met the sunlight. At the same time it felt like I was sitting on a doomed flight, a plane that soon would lie in ruins on a Scottish field. The contrasts have always been the strength in Boards Of Canada's music.

explains Michael.

says Marcus and shrugs.

Boards Of Canada's frugal release rate has not only contributed to rumors about their supposedly strange life, but has also built up a lot of expectation among the fans before each release.

says Michael.

says Marcus.

says Michael.

It still rains when we exit the bar. I am offered a ride home to my hotel and on the way Marcus repeats that it is a prejudice that it always rains in Edinburgh and reminds me that I should come here again some other time to see the city from its right side. I have just said thanks for the ride and started to exit the car when it strikes me that the most important question has not actually been asked. After all, the common thread through Boards Of Canada's records is the campfire. Whether it is there literally or just in the mood, there is always a campfire in their songs. Is it also just a part of the big myth that Michael and Marcus during the recent hours have chopped into pieces in front of my tape recorder?

says Marcus.

Michael quickly adds.

Scans[edit]

Highlights[edit]

External Links[edit]

References[edit]